Intervju med Zenja Potapov
Även kallad @snappyboarder
Vi satte oss ned och tog ett snack med vår teamåkare och vän Zenja Potapov aka Snappyboarder aka big boss. Kärt barn har många namn. Läs vår intervju först och kolla sedan in Zenjas instagram. Han åker snowboard som ingen annan.
Berätta om hur du först kom i kontakt med snowboardåkning. Vad var det som lockade dig?
Det finns mycket som lockade mig. Men jag tror att egentligen så var det någon gång när jag var liten, omkring när jag var 9 år gammal såg jag en person gåendes med en bräda under armen och tyckte att det såg coolt ut. Jag såg också youtube videos som lockade mig. Då började jag glida ned i backar sideways utan snowboard. Jag började känna en pepp som kokade upp inom mig när jag gjorde detta. Då frågade jag mina föräldrar om de kunde köpa en bräda åt mig. Det gjorde de aldrig då, de tyckte att jag skulle göra bra ifrån mig i skolan, vilket jag inte gjorde. Till slut köpte jag en bräda för mina egna pengar när jag var omkring 13 år. Och det var då jag började åka, och gör än idag.
Kan du minnas något specifikt tillfälle då du insåg att snowboard var mer än bara en hobby?
Det var nog från första början jag insåg att detta var det jag ville göra i livet. Det var också det som fick mig att hitta vem jag ville vara. Självkänsla var något som jag var tvungen att leta fram, snowboard var det som fick mig att hitta det på något sätt.
Snowboard kräver både mental och fysisk styrka. Kan du dela med dig av en tid då du kände betydande tvivel eller rädsla, och hur du kom över dessa känslor?
Såklart har man alltid haft upp och nedgångar under processen, men det var ju bara en möjlighet till att lära sig mer av det man ville nå. Det är inget som har stoppat mig. Jag blev i stället mer motiverad av nedgångarna, man vill bara bli bättre. Varje gång jag kände att det inte funkade ville jag att det skulle funka och ja då får man gilla läget, det är bara en del av processen.
Att hantera skador är en utmaning för alla snowboardåkare. Kan du berätta om en skadesituation och hur den påverkade dig?
Det finns både fysiska och mentala skador under processen. Just de fysiska skadorna har jag som tur är inte haft så många. Några småskador i muskler och leder, och ett lätt benbrott i armen i början av karriären som 13-åring, så det är inget som påverkat mig så mycket. Till det mentala så var det väl att man blev så beroende av snowboard att man inte visste vad man ville göra om man inte kunde åka. För det enda som fanns var snowboard. Så det är ju också en typ av mental skada som man var tvungen att läka. Man har behövt inse att snowboard inte är för att man ska gömma sig från verkligheten. Det ska vara kul, det ska läka såren, inte skapa nya. Men sår är ju en del av processen inom snowboard och det får man inte glömma. Speciellt när man vill bli bra på det.
När du ser tillbaka på din karriär, vilket skulle du säga är din ”highest achievement”?
Det är väl för några år sen, när jag kunde välja vad jag vill med snowboard. Jag kunde skapa mina egna tricks och vara mig själv. Jag kände inget “måste” inte att jag var tvungen att vara som andra. Det var det största för mig - att jag accepterade det. Slutade bry mig vad andra tyckte. Nu fortsätter man lära sig att bli bättre på det, vilket inte är lätt speciellt när det alltid är folk som tittar på en och vill att du ska göra något speciellt. Men man blir bättre med åren.
Vad är ditt största mål just nu?
Jag tror att mitt största mål just nu är att hitta lugn i mig själv och vara hälsosam, ha en hälsosam livsstil med fysisk och mental funktion. För att underlätta att må bättre när jag blir äldre. Jag vill skapa mer, jag tycker allt handlar om skapande. Jag vil inte vara en ”consumer” jag vill som sagt skapa mer och försöka inspirera andra mer. Att försöka se om det kan ge andra människor något, det ger mig jättemycket att se andra inspireras av mig, för livet är kort.
Har du haft några stunder där du känner att din utveckling har stannat upp, hur kommer du över dessa moment, vad driver dig framåt?
Jag är rädd för att vara normal, är rädd för att ha ett vanligt jobb. Det kommer även från barndomen, man ville vara accepterad. Och nu när man har hållit på i så många år blir det en del av vardagslivet. Det är svårt att komma tillbaka till det normala. Eller vad är normalt egentligen? Jag tror det är bara en rädsla för att vara normal. Jag vill ha ett extraordinärt liv. Jag vill ut på äventyr, livet ska vara ett äventyr. Så det är det som är motivationen. Jag vill ta vara på den gåvan vi fått från hela början. Våra hjärnor och kroppar. Man kan göra vad som helst med det, så länge man har en idé.
Snowboardåkning innefattar både individuell prestation och gemenskap. Kan du prata om hur snowboard communityn har stöttat din karriär?
Det är typ det viktigaste som finns, det är människor som man har runt om sig. Och även eftersom sociala medier är så stort nu för tiden. Så uppskattar man den biten också, alla som finns där och peppar. Man får mycket boost från följare, communityn och vänner. De som alltid är där för en och supportar, jag är också där för dem. Jag uppskattar de människorna i livet. Så det är jätteviktigt för mig.
Vilket råd skulle du vilja ge till dem som drömmer om att följa dina spår inom snowboard?
Att inse att man kan gå igenom allt i princip. Så länge man vågar se ljuset i tunneln. Om man har ett positivt och optimistiskt mindset, då borde man lösa det mesta. Så länge man inte tänker på det negativa för det är det som förstör allting. Så jag tror att det viktigt att vara optimistisk även om det är jätte, jätte svårt ibland, viktigaste är att försöka i alla fall!
Följ Zenja på instagram:
@snappyboarder